Storprataren...

Min son alltså. Han släktas helt klart på sin far. Jag är mera den som inte pratar så mycket. Håller tyst och hör på vad andra pratar istället. Jag brukar säga att min son och sambo sköter pratet för mig med. =) Endel får intrycket av mig att jag är "stängd", svår att lära känna eftersom jag svarar på tilltal och sen är det tyst. Men vadå, va ska man nu prata om man inte har nånting att säga? Brukar jag säga... ;)
Min son snappar upp en massa ord varje dag nu. Man ska nog vara försiktig med vad som man säger. Idag när sonen kom ut ur duschen, utbrast han: "Fy faan va det e kallt här." Man borde ju absolut inte börja skratta men vad kan man göra när det kommer så oväntat och man blir ju helt till sig.
Nyfiken är han också. "Va gör du?", "Vem ringde?", och det pinsammaste av allting när man t.ex är i butiken kan han bra fråga av andra "Vem e du?". Eller när man hälsar på någon som är obekant för sonen, kan han plötsligt fråga med hög röst "Vem va det, mamma?".

Det går åtminstone inte en dag utan att han får en att skratta och på bra humör med sina frågor, uttryck eller att bara vara där.