Så var det hänt. Det som jag länge varit orolig för. När det ska hända första gången. Hur jag som förälder sen ska trösta honom och uppmuntra honom att pröva på nytt. Alla minns vi säkert hur det kändes. Den brännande och svidande känslan i skinnet, och fasan då man ser det lilla såret blöda med tårarna rinnandes ner för kinderna. Skrubbsår alltså. Efter att man fallit med cykeln. Känslan att som förälder förstå vad som barnet känner just då, får en att själv minnas hur olycklig man var, när man själv var barn med uppskrapade knän och armågar efter att man tappat balansen med cykeln.

Efter lite plåstrande av knän och armbågar, torkande av tårar och en Eskimo-glass senare, satte han sig på cykeln och trampade somom inget skulle ha hänt.