Trots...

Oj guud, denna trots!!! Min 2,5 åriga son har sina dagar, sina monsterdagar, då allt är upp och ner. Han testar både mor och far enda till det sista och som förälder känner man sig ibland misslyckad och trött på allt skrik och gnäll. Visst, det lär ju ska vara helt och hållet normalt och det är ju ett sätt för honom att utvecklas. Det enda man kan göra är att hålla hårt motstånd och inte ge efter. Och som föräldrar hålla ihop. Vår son har kommit på den idén att först fråga mamma och när mamma nekar går han till pappa och frågar samma sak. När båda ger ett nekande svar, lägger man sig ner på golvet och ylar. Inga tårar kommer, utan ett utklämt gnäll "det är såå synd om mig..."

Det underliga är att i dagis eller när han är med mor-eller farföräldrarna lär han vara hur snäll som helst, inga problem alls. Det gör att man känner sig somom han är uttråkad av att umgås med mor och far, eller som att vi skulle "inbilla" oss att han trotsar. Men det hör ju till åldern, alla barn går väl igenom den.

Men en gulligare unge kan man inte önska sig, det är en sak som är säkert! :)